onsdag 16 augusti 2017

Oktoberfesten släng dig i väggen!



Just nu firas Ebersbergs årliga fest. De här mindre lokala festerna är sååå mycket trevligare än oktoberfesten. Bilden är i o f s från den historiska delen av oktoberfesten (ett tidigare år), men en likadan (samma?) karusell finns även i Ebersberg. Priserna är mycket lägre och det finns i alla fall dagtid massor av plats, trevliga servitriser och bekanta ansikten. På middagen är det mest familjer med minibayrare i läderbyxor och dirndl, sittande i vagnar, samt äldre personer. Och grupper med handikappade. De som undviker festen (åtminstone på dagstid) är alla ensamkommande som nuförtiden präglar stadsbilden i Ebersberg. Vi var först där i söndags och delade på en charktallrik, men fläskläggen såg så fantastiska ut, så igår på Marie himmelsfärd cyklade vi dit och fick ett perfekt knaprigt fläsklägg med potatissallad (den sydtyska sorten nästan utan fett). På helgdagar spelar även orkestrar på dagtid. Igår började det med en mindre bra grupp, som påstod sig spela jazz, men när de hade gått, kom det en ung orkester med blåsinstrument, dragspel och harpa. Jättebra. En litersejdel öl kostar här 7,90 Euro (idag på pensionärernas och barnens dag är det visst extrapris dessutom, både på öl och karussellåkning, men man kan ju inte alltid gå på folkfest). På oktoberfesten ligger väl priset på 11 - 12 Euro, tror jag. Inga köer, bara mysigt i Ebersberg. Festen håller på tills på måndag. Vi såg f ö årets folkfestdrottning, en liten smal tjej med banderoll över bröstet. Hon blev framröstad i måndagskväll, och ordet röstad passar bra, för det är den tjejen som vinner tävlingen, som har kompisar som skriker högst (decibelmätning). Det ska ha varit proppfullt då, men säkert inte så mysigt som dagen efter på Marie himmelsfärd. En helgdag i augusti säger man f ö inte nej till.





tisdag 8 augusti 2017

I skuggan av vinbergen / utflykt till Alsace




Tiden har nästan stått stilla i Kientzheim, sedan vi var där sist för 15 år sedan. Monsieur Spannagel satt fortfarande framför sin port och försökte locka in turister till sitt vingods. Det gjorde han redan för 20 år sedan, när vi var där första gången. Han såg precis likadan ut. Men vid hotellreceptionen stod inte längre samma Madame Schwarz när vi checkade ut, utan hennes vuxna dotter, och leksakerna på gården tillhörde nästa generation.


Hotellet (det gamla klostret L´Abbaye de l´Alspach) var oförändrat. Det var troligen utbokat, men det är många fler fransmän som semestrar i regionen numera, samt diverse västeuropéer.


Stadsmuren. När man går runt den lägger man märke till körsbärsträden på vallen. Vid den här säsongen låg bären och ruttnade på marken. När jag läste på lappen på träden (som jag först tänkte var en tipspromenad) såg jag att borgmästaren har förbjudit andra än lokalbefolkningen att plocka körsbären. Tja, men de var visst inte särskilt intresserade.


För den som vill ha en lugn och fin semester är Alsace perfekt. Det var t o m färre turister än som vi minns. Troligen för att USA och asiatiska länder har utfärdat en resevarning för Europa. Men något mera fridfullt är svårt att tänka sig.


Vi gick över vinbergen till Kaysersberg och Riquewihr. Det är inte långt, men dessutom strulade bilen, så vi använde den inte.


Bilden ovan och nedan visar Schwarz-monumentet.


Ett annat monument över stadens fina herrar kan man hitta i kapellet nära Schwendis restaurang (kan rekommenderas - samma ägare som sist, men betydligt mer personal). De samlade ihop pengar till en restaurering av diverse tackförbönesvarbilder på 70-talet och blev förevigade allihop i söndagskostym på en målad tavla. Annars består hela byn av vinodlare, som jobbar själva i vinbergen.


Vi träffade faktiskt den störste vingodschefen, för han hade en liten fest på sin gård, dit man kunde gå och smaka (och köpa) vin och äta Flammkuchen och lyssna på musik. Han berättade att hans dotterdotter (eller sondotter) äger den andra restaurangen. Vi tänkte faktiskt gå dit sista kvällen, men då var den stängd (söndag kväll).


I Kaysersberg tog jag inga bilder, för vi hade planerat att köpa lite saker i affären och släpa hem över vinbergen, så kameran fick stanna hemma. Annars hade jag tagit ett foto på skylten med "fransmännens älsklingsby 2017". Dagen efter stals visst skylten. Så 100% fridfullt var det kanske inte, men 99%. Det satt inga och tiggde och det fanns inga gäng som hängde omkring. Inte ens i Riquewihr som fotot ovan föreställer. Där var det däremot rätt så mycket turister, om än få amerikaner. Men man kan förstå att fransmännen föredrar Kaysersberg, för Riquewihr är väldigt kommersiellt. Vi gick även till Ammerswihr, men det var inget speciellt, jämförelsevis. Troligen fungerar Ammerswihr mest som en förort till Colmar. Vem vill bo där, som kan välja? Trafiken är lika jobbig som innan. Och där kan man nog hitta ett eller annat sysslolöst gäng om man nu vill uppleva ett mera spännande samhälle än byarna utanför. Man kommer in i staden, men frågan är fortfarande hur man kommer ut på rätt sida igen. Dock hittade vi vägen även denna gång.

Och vi kom hem igen, med en mellanlandning på en bilverkstad.
 

onsdag 26 juli 2017

Moselutflykt VIII

Gladiatorerna kämpade. F ö kom de romerska soldaterna och troligen även gladiatorerna från hela Europa. Jag hörde östeuropeiska språk och i varje fall franska och engelska. De var visst inte så där helt perfekta på latin, de där romarna.





tisdag 25 juli 2017

Moselutflykt VII


Yrken och sysselsättningar i ett romarläger:

Ovan jobbannons för soldatyrket. Höga krav, men om man överlevde 25 års tjänst, så fick man en bra pension.

 Hantverk i arbete och till salut

 Familjefoto ovan

Disken väntar

 Använde verkligen romarna ankare av trä? Flöt inte de? Besök hos båtsmannen.

Ovan en hantverkare som gjorde allt möjligt, i sällskap av gosse och hund.

Här har vi en smed med en liten blåsbälg.

Är det här en brynjemakare eller bara en brynjelagare? Hur som helst ett pillejobb.

Sjöofficerens tält. De enkla soldaterna hade inga sängställningar. 
 

Moselutflykt VI


Efter ett tag kom marscherandet igång och med hjälp av kompisarna var alla rustningarna på. Här kommer ärokompaniet traskande med vilddjursklädsel och hela kokarongen.




Den lille vite sötnosen i mitten är prins Caligula, som är ute för att inspektera sina trupper. Jag fick dock inget bra foto på honom när han började "viska ordrar" till truppchefen, som sedan skickade ut slarvpottar på straffkommendering (springa två varv runt kompisarna).



Tillbaka i lägret för uppställning.
 

måndag 24 juli 2017

Moselutflykt V


Romarlägret var fortfarande litet öde och romarna hade knappt börjat öva när jag kom. I alla fall kunde de räkna till fyra på latin när de marscherade.






onsdag 19 juli 2017

Moselutflykt IV



Historiens vingslag i Trier. I det här lilla huset växte Karl Marx upp. Man kan nästan förstå att han blev kommunist om han varje dag var tvungen att se den renodlade kapitalismen på nedervåningen, där varje pryl kostar 1 Euro och snåljåparna slåss som gamar om billig import.
Karl-Marx-museet är dock någon annanstans. Jag gick förbi där en tidig morgon innan de hade öppnat, men det såg rätt slummigt ut, så det fick vara.

Nedan har vi dock kejsarens badhus (termer) i Trier. Trier var faktiskt en metropol på romartiden. Man kan gå ner under byggnaderna, men jag vet faktiskt inte vad det var för rum och korridorer där nere i källaren. Kanske omklädningsrum eller servicekulvertar, ingen aning. Det fanns inte så väldigt mycket information där, för den dagen låg fokus på den stora romarfesten, som jag återkommer till.