lördag 12 december 2015

Birgittaklostret stängs



Sankta Birgittas kloster i Altomünster utanför München stängs efter nästan 600 år. Den sista nunnan, syster Apollonia, mötte vi vid ett besök för några år sedan. Väldigt tråkigt att en bit levande historia försvinner. Även för orten är det ledsamt, och naturligtvis för syster Apollonia, som inte vet vart hon ska ta vägen, även om det säkert ordnar sig på något vis. Fortfarande kan man dock köpa den heliga Birgittas antirynkkräm på apoteket om hörnet om klostret, samt på internet (julklappstips i dagens tidning, som också berättade den sorgliga nyheten om klostret.

tisdag 8 december 2015

måndag 12 oktober 2015

Årets kvittenskörd ser lovande ut / Aarhus pigekör vann



Tungt hänger grenarna ned. 

Om jag kunde, skulle jag här lägga in filmen från finalen från den stora internationella körtävlingen Let the peoples sing, men den finns här i länken. Vi var med i radiohuset och hade jättebra platser. Barnkören från Rumänien var fantastisk, men hade ingen chans mot danskorna, som snarare var unga vuxna än barn, och så tror jag inte att de drillade barnen från öster får pluspoäng, eftersom barn i mellan- och nordeuropa knappast skulle kunna nå upp till den nivån, som bara kan uppnås med mycket disciplin. Det svenska laget från Sofiakyrkan vann tack och lov inte. De orkade ju inte ens masa sig iväg till finalen utan skickade musiken per satellit från Stockholm. Sen vann flickorna från Aarhus sammantaget också och fick vandringspokalen som en fantastisk barnkör från Barcelona (vars intryck var mindre disciplinerat, men säkert var de spanska barnen lika drillade som rumänerna, fast det inte såg ut så). Vinnarna i specialkörer var en bulgarisk kvinnokör, som "körde sin grej", vilket inte var publikens grej, tror jag, även om folkdräkterna var vackra  (körledaren såg däremot ut som om hon kommit direkt från 80-talet, inklusive frisyr och eleganta Dallas-kläder). Då var barbershop-kören med äldre elever från en engelsk pojkskola (som dock inte tävlade i barnkategorien som danskorna och den enda delvis "rasifierade" kören, som kom från New York. Trots allt prat om inklusion och mångfald hade de dock inte hittat en enda sjungande skolpojke i hela den stan, så det var en flickkör, tja, eller yngre damkör i välstrukna likadana blusar som såg ut att vara sent 90-tal. Överhuvudtaget var körerna rätt uniformerade, även om de brittiska killarnas brokiga västar definitivt inte var enhetliga. Välklädda och välsjungande var deltagarna i den lettiska kören. Sämst klädda var tanterna och tjejerna i den tyska kören som stod för pausunderhållningen och inte tävlade. De var klädda i typ brokiga studentexamenklänningar som definitivt inte var smickrande för deras figurer. Annars bestod körerna nästan bara av rätt smala sångare. Och visst var det internationellt, men svensk radio avstod förstås från att sända finalen till skillnad mot de andra finaldeltagarländerna. Körer är säkert inte politiskt korrekt, och förresten är det alltid med en eller annan kyrklig sång i såna tävlingar och det är förstås inte acceptabelt. Och finalen hade dessutom inga inkvoterade körer i mångfaldskläder (europeiska folkdräkter räknas nog inte). Annars var det några moderna svenska tonsättare med i programmet. Jag tycker ö h t att SR har jättetråkig musik. Enhetsmusik som nog ska föreställa progressiv, samt diverse klassiska LP-skivor som spelas upp på P2 utan kommentarer mellan nyheterna på serbokroatiska och persiska. Det är t o m mer varierad svensk (och annan) musik mellan programmen i den bayerska motsvarigheten till P1 än det är i svensk radio.





fredag 9 oktober 2015

Nu börjar oktoberfesten i Paris



... men bara för den som har råd. Enligt Le Monde kostar inträdet 35 euro. Här är oktoberfesten slut, inte för att jag var där i år. Vem som helst har råd att gå på oktoberfesten här, ja, så länge som man inte köper något förstås, men inträdet och stämningen är gratis (dock kostar det 3 euro till den gammaldags mysiga avdelningen, men det är det värt). Vilket inget annat är, särskilt inte ölet. Vädret var som vanligt underbart den tiden. Oktoberfesten avlöstes direkt av hösten med gula blad och dimma på morgonen. I Paris kanske det fortfarande är sommar. Jag funderar på om det är dags att stapla trädgårdsmöblerna och tvätta kuddarna. Men det kan komma många fina eftermiddagar. Dock är det ett hösttecken att vedgubben kommer idag. Snart sätter vi på värmen, men än är det bara i undantagsfall under 20° inne utan värmen på.

torsdag 10 september 2015

Marita Ulvskog blir biblisk

Jag är glad att jag inte är dansk idag. Regeringen borde skämmas, säger hon till Expressen.

Fariséen trädde fram och bad så för sig själv: "Jag tackar dig, Gud, för att jag icke är såsom andra människor, rövare, orättrådiga, äktenskapsbrytare, ej heller såsom denne publikan. Jag fastar två gånger iveckan; jag giver tionde av allt vad jag förvärvar." (Lukas 18, 11-12)

måndag 7 september 2015

Vicke Vikings by



Besök vid Walchensee, där filmerna om Vicke Viking spelades in. Det var vikingamarknad framför alperna. Rätt så kallt, med tanke på hur svettigt det var exakt en vecka tidigare.

 

onsdag 8 juli 2015

Ellen Amman-priset

.

Ellen Ammann, kvinnorättskämpe, 6-barnsmor, katolik, hitlermotståndare, konservativ parlamentariker, abortmotståndare och föregångare inom socialväsendet, föddes i Stockholm och dog i Bayern. Nu delades Ellen Amman-priset ut för andra gången till kvinnor som gjort en stor insats inom det sociala, och jag var bjuden till högtidsstunden i det bayerska parlamentet.


Ellen Ammann var katolik i Sverige på den tiden det var förbjudet. Hon utvandrade och började med en enorm kraft arbeta politiskt och socialt, grundade en socialarbetarskola, arbetade i sin mans läkarmottagning och försökte få Hitler utvisad. Se Wikipedia.


I svenska kulturnissars svart-vita värld, där nytt och modernt är gott och konservativt är ont, är det klart att en person som är "kvinnorättskämpe, 6-barnsmor, katolik, hitlermotståndare, konservativ parlamentariker, abortmotståndare och föregångare inom socialväsendet" inte kan existera. Men det var faktiskt till stor del hennes förtjänst att ölkällarkuppen inte lyckades. Om hon hade lyckats få den lille mustaschprydde österrikaren utvisad så hade kanske andra världskriget inte brutit ut. Vilken tanke!



onsdag 13 maj 2015

Årets första besök i en biergarten


... och på kvällen till och med. Härligt varmt!

onsdag 6 maj 2015

I Wien


Vi hann med rätt mycket på drygt två dagar i Wien. Musikföreningens stora sal - det är därifrån som nyårskonserternas sal sänds - är tjusig, men kanske inte så stor som den verkar på TV. Där var vi och lyssnade på hur Wiens lärarkör (vilken är förstklassig, faktiskt) uppförde Messiah av Händel med Wiener Philharmoniker. På kvällen blev det besök i operan, platsen för den berömda årliga operabalen, vilket är logiskt, och där var det en galaföreställning för en firad tenor som fyllde 65. Det var fyra scener ur olika operor som uppfördes, fantastiskt.

Om man nu ska övergå till det jordiska, så kan jag apropå konsertsalar säga att pausserveringen i musikföreningen var absolut kaotisk, och den i operan föredömlig. F ö är salen, där man serverar i operan, väldigt tjusig.

På bilden ser man Wiens mest berömda fläsklägg, serverad i heurigerserveringen (heuriger är det nyaste vinet som blivit färdigt) Leitner, vilket är en enkel restaurang uppe på ett vinberg, som man enklast når med stadsbussen. Där var vi på lördag eftermiddag efter att vi hade kommit fram. Fläsklägget var faktiskt väldigt bra. I förgrunden riven pepparrot (inte ost!!) och två sorters senap. Dessutom beställde vi en liten sallad (typ 70-tal) och litet bröd. Och ja, Leitners fläsklägg är bra!

Österrikiska restauranger är f ö ursvåra att hitta i stora delar av Österrike, och även i Wien. Vi hade ju svårigheter för ett par veckor sen, och då sade hotellägaren hur det var (vilket vi trodde var överdrivet). Om man lyckas hitta något utanför thai-kebab-pizzaträsket, så är det väldigt tungt och omodernt.

I Wien ska man som sagt besöka en heuriger-servering på kvällen, antingen där vi var uppe på berget, eller ute i Grinzing. Men man åker dit för vinet och stämningen, inte för att en kulinarisk upplevelse.

På söndagen irrade vi omkring och letade efter ett matställe utanför turistströget Stephansplats, men misslyckades kapitalt, för även de restauranger som stod på en lista vi hade var nerlagda. Då åkte vi till Stephansplatz i alla fall och gick till Ilonas Stueberl, en liten ungersk restaurang på en sidogata, som år efter år har fått priset som wienarnas älsklingsrestaurang (hög mysfaktor). Visst var det fint. Men om Ilona är klart bäst i Wien, så är konkurrensen knappast stor. Där åt vi f ö Wiener Schnitzel och den var som den skulle.

På måndagen var det museumsdags och bl a Klimt och en medeltida altarbildsutställning i Belvedere. Där hittade vi även en bryggerirestaurang, där vi kunde sitta ute på lunch och åt en bra Tafelspitz (kokt nötkött). Därmed hade vi på tre dagar ätit tre av de fyra rätter som finns på inhemska restauranger (vi hoppade över gulaschen). Kanske något överdrivet, men inte mycket. F ö såg vi inte många fler icke utländska restauranger, inte heller några franska t ex. Fast vi var inte inne i några lyxhotell och kollade. Caféer fanns ju en del, men kanske inte så många som vi hade trott. Café Sacher hade förstås fantasipriser som inte hindrade japanerna att sätta sig där. Café Mozart skröt om att det funnits "sedan Mozarts tid", eller åtminstone sedan tre år efter hans död, och erbjöd en mozarttallrik, som han garanterat inte hade ätit.

onsdag 29 april 2015

Brynolf Wennerberg från Kålland




Brynolf Wennerberg är nog mera känd än sin farbror Gunnar utomlands, för att inte tala om sin pappa Brynolf Wennerberg den äldre, som också var konstnär. Men i Sverige är han okänd. Till och med i det lokalpatriotiska Lidköping. Tråkigt.

Brynolf Wennerberg föddes den 12 augusti 1866 på Djurgården vid Ullersund på Kålland i Otterstads församling utanför Lidköping vid Vänerns södra strand. Han växte upp i en lantlig miljö på familjens gods. Familjen umgicks i adliga kretsar. Hans far, stuteriägaren Gunnar Brynolf Wennerberg d. ä. (1823 - 1909), var en målare som tillhörde Düsseldorfskolan och öppnade sitt hem för andra konstnärer. Brynolf Wennerberg d.ä. var bror till skalden Gunnar Wennerberg (1817 - 1901) som blev särskilt känd för sitt verk Gluntarne.

1885 började Brynolf Wennerberg på Konstfack i Stockholm och ett år senare på Kunstnernes Frie Studieskoler i Köpenhamn/Danmark för att studera för Peder Severin Krøyer (1851 - 1909). 1888 lämnade Brynolf Wennerberg Köpenhamn och sökte sin lycka som tecknare i Leipzig. Staden var sedan 1825 ett centrum inom bokhandeln och därmed viktig för förlag inom bok- och nottrycket. Redan från 1896 finns det dokumenterade notomslag av Brynolf Wennerberg. Dessa befinner sig framför allt i Museum für Kunst und Gewerbe Hamburg.

I Leipzig lärde Wennerberg känna Helene Pauline (f. Hermann, * 5 mars 1872 i Herzberg/Elster), som han gifte sig med 1889 vid 23 års ålder. Där föddes även hans döttrar Astrid (* 1891) och Ellen (* 1893).

I början av år 1900 flyttade familjen till trakten av München. Från 1901 till 1905 bodde de i villaförorten Emmering utanför Fürstenfeldbruck, där den tredje dottern Charlotte (* 1902) föddes. 1905 flyttade familjen in till centrala München, där Wennerberg skaffade en egen ateljé.

Den 2 januari 1911 dog mellandottern Ellen vid sexton års ålder i tuberkulos. Helene Wennerberg hämtade sig aldrig från det slaget. Äktenskapet upplöstes året därpå. Helene Wennerbergs liv fick ett plötsligt slut den 6 mars 1912.

Den 3 januari 1912 tilldelades Wennerberg och hans båda döttrar bayerskt medborgarskap.

Efter hustruns död beslutade sig Brynolf Wennerberg för att lämna München. Han reste tillsammans med sin yngsta dotter Charlotte, med änkan Anny von Reznicek, som han gifte sig med i England, och hennes fosterdotter Else Lang (1902 - 1988) till Isle of Wight den 22 april 1912. Hans äldsta dotter Astrid följde snart efter. Från den 9 oktober 1912 levde familjen i Paris.

Som så många andra konstnärer överraskades Brynolf Wennerberg av första världskrigets utbrott medan han var utomlands. Familjen tillbringade semestern i Schweiz och kunde som tyska/bayerska medborgare inte återvända till Frankrike. Alla deras ägodelar, inklusive Wennerbergs skriftliga och konstnärliga verk, gick därvid förlorade i Paris.

Från 1915 bodde Brynolf Wennerberg med sin familj i Bad Aibling, söder om München i Bayern. Han hyrde en ateljé som tidigare tillhört Wilhelm Leibl. Först nu ägnade han sig måleriet på allvar. Brynolf Wennerberg dog den 30 mars 1950 i Bad Aibling.

Konstnärens skriftliga arv finns i Deutsches Kunstarchiv (DKA) i Germanisches Nationalmuseum, Nürnberg.

Wennerberg var ingen landskapsmålare, även om han skapade landskapsbilder i sin nya bayerska hembygd. Hans tema var människan, särskilt den ungdomliga, smärta kvinnan med ett obestämt, diskret leende, det s k “Wennerberg-leendet“.

Till Wennerbergs mest attraktiva målningar räknas idag karnevals- och cirkusbilderna, i vilka en dansös i Columbines gestalt och hennes kavaljer Pierrot uppträder i olika förklädnader. Det är moderna nyskapelser av ett gammalt konstnärligt tema, som vid början av 1900-talet utmärker Wennerberg inom måleriet och grafiken.

Wennerbergs konstnärliga karriär började 1892 med illustrationer för den i Tyskland välkända tidskriften “Meggendorfer Blätter“, ett konstnärligt och humoristiskt magasin. Många unga konststudenter drog nytta av liknande nya tidskrifter, eftersom de var eftersökta som illustratorer. Wennerberg försörjde sig främst på det sättet 1892 - 1900. Troligen slutade han arbeta för magasinet 1901. Sammanlagt finns det 67 dokumenterade teckningar från tiden på “Meggendorfer Blätter“.

1909 började Wennerberg att arbeta som tecknare för “Simplicissimus“ i München. Hans kolleger var bl a Karl Arnold (1883 -1953), Olaf Gulbransson (1873 - 1958) och Eduard Thöny (1866 - 1950). För Brynolf Wennerberg var det ett stort steg i karriären. Hans första illustration i “Simplicissimus“ publicerades den 15 november 1909; hans sista den 18 mars 1919. Wennerbergs första omslag, vilket hade temat karneval, publicerades den 31 december 1912. Sammanlagt illustrerade han fem titelsidor. Dessa försättsblad såldes senare tillsammans med andra särskilt omtyckta illustrationer var för sig eller i stort format i konstmappar, eller sammanställdes t o m i böcker. Ännu mera framgångsrika var hans postkort med motiv ur magasinet. Sammanlagt trycktes 103 bilder av Wennerberg i denna tidskrift. Efter att han slutat där, gjorde “Simplicissimus“ reklam för hans omtyckta illustrationer fram till 1925. De såldes även hos det renommerade Galerie Heinemann på kommission.

Tidskriften “Lustige Blätter“ var en känd skämttidning, som innehöll både politiska och opolitiska texter och illustrationer. En av illustratörerna var den omtyckte Heinrich Zille (1858 - 1929). 1916 under första världskriget började Brynolf Wennerberg arbeta för tidskriften, men inte som karikatyrist, utan för att han tecknade människor på ett mångsidigt och aktuellt sätt. Även här gjorde han succé bland läsarna, tack vare sina eleganta, uppfriskande och lätt ironiska bilder. Bevisligen gjorde han över 100 illustrationer för “Lustige Blätter“.

Redan i augusti 1910 stod Brynolf Wennerberg för titelsidan av den amerikanska modejournalen “Pictorial Review“: ett förnöjt flickansikte vänder sig mot åskådaren och uppmanar denne att tillbringa semestern på stranden vid kusten i solskenet. Fem år senare, 1915, möts återigen journalens potentiella köpare av en skälmiskt leende flicka i baddräkt med röd huvudbonad på omslaget. Wennerbergs bilder motsvarade här tidens borgerliga och allmänna smak.

Mer på djupet var Wennerbergs arbete för den amerikanska tidskriften “Puck“ under krigsåren 1914 och 1915, vilka räknas som det mest framgångsrika satirmagasinet i USA under 1800- och 1900-talet. Här var Wennerbergs omslag anspråksfulla, vitsiga och originella. Den första publicerades med underskriften “Lady Fingers“ i juni 1914. Kontakten till magasinet bröts 1915 p g a krigshändelserna i Europa. Arbetet för “Lustige Blätter“, liksom uppdragen för “Die Woche“, en annan illustrerad veckotidning, kan ses som en motvikt till teckningarna i “Puck“.

Brynolf Wennerbergs första affischer är från 1898. Det är reklamaffischer för teatrar,  t ex för “Ibsen-Theater“ och varietén i Leipzig, men även för Tivolitheater i Bremen.

Det följde flera affischbeställningar. Ett av de vackraste plakaten, “Segraren“, designade Wennerberg för Opel, som 1898 var känt för sin cykelproduktion.

Fr o m 1900 minskade affischproduktionen allmänt sett kraftigt, så även för Wennerberg, för att plötsligt öka enormt under årtiondet före första världskriget.

1918 åstadkom konstnären ett särskilt attraktivt plakat för den schweiziska modefirman PKZ, som fortfarande står för kvalitetskläder för personer med höga krav. Elegant, lätt och graciös går damen över en brygga, som här blir till catwalk. Den stilige herren med hatt och ridpiska erbjuder sitt beskydd, men det är tveksamt om damen accepterar det. Hennes förtrollande leende uppvisar en viss ambivalens. Kanske antyds i det här leendet den förändring av kvinnobilden, som fullbordas 1926. I affischen för “Casanova Zigarretten“ står och sitter fyra flickor i kroppsnära baddräkter på stranden. Nonchalant håller var och en av dem en cigarett i handen. På den övre delen av bilden kan man läsa ordet “vi“. Den moderna kvinnan inom reklamen var född.

Under 20-talet erövrade “wennerbergtypen“ hela reklammarknaden. Särskilt 1925 till 1935/36 var Wennerberg i ropet när det gällde stora företag. Konstnären åtog sig uppdrag för beklädnad, kosmetik, livsmedel, vvs, teknik, underkläder, tvättmedel och cigaretter; t o m brandsläckaren “Minimax“ gjorde han framgångsrikt reklam för. Wennerbergs konstnärliga begåvning på reklamområdet slog igenom i tidningsannonser, reklambroschyrer, informationsblad, reklammärken och naturligtvis även på stora plakat. Samtidigt drog han annonsörer till tidskrifter som “Die lustigen Blätter“ och “Simplicissimus“. Dessutom finns det reproduktioner av hans verk i färg i facklitteraturen, som magasinet “Reklame“. Till hans stora uppdragsgivare hörde firmorna Junkers & Co., 4711 Kölnisch Wasser/Eau de Cologne och Klepper.

Det stora antalet reklampostkort kompletterar detta spektrum. Firmor som Lux (tvålflingor), Kaiser´s (bröstkarameller), symaskinen “Mundlos“, köksspisen “Senking“, Feist-Cabinett (vin/sekt), Persil (tvättmedel) och Sagrotan (rengöring) gjorde alla reklam med postkort av Brynolf Wennerberg.

När första världskriget bröt ut blev krigspostkorten aktuella. Det var dessa som gjorde konstnären enormt framgångsrik och välkänd. Brynolf Wennerbergs krigspostkort är fortfarande internationellt omtyckta samlingsobjekt. 

tisdag 28 april 2015

Kraja och Ann Wolff




Vi var i Österrike häromveckan och lyssnade på Kraja, bl a de här låtarna. Härlig grupp. Sen åkte vi hem över Königssee, Berchtesgaden, åt lunch i solen på strandterrassen i Seeon och så snabbt hem för att gå på Ann Wolffs fantastiska glasutställning. Där fick vi f ö veta att vi (nästan) alla hade något av henne hemma, nämligen Kosta-Bodas snöboll, som hon designade när hon hette Ann Wärff.



tisdag 17 mars 2015

I Miltenberg vid Main och en meteorit som slog ner


Värdshuset zum Riesen i Miltenberg

Den lilla staden Miltenberg är verkligen fantastiskt vacker. Släng er i väggen, York och Rothenburg, som översvämmas av turister. Här är den svenske Mozart född, som han kallas, Joseph Martin Kraus, fast egentligen bodde han aldrig där, bara hans morföräldrar. Han bodde som barn mest i Buchen, där vi besökte muséet. Buchen är också rätt fint, men inte alls så vackert som Miltenberg, som aldrig har brunnit. Vi var och åt i Tysklands äldsta värdshus (Kalt-Loch, hittar ingen länk), som har serverat mat sedan 1500-talet. Det blev en regional specialitet, Schäufele, grisaxel, med lustigt nog stuvad potatis, vilket jag aldrig förr har sett i Tyskland. Och Schlappe-Seppel-öl, lokal specialitet. Väldigt mysigt. Det finns flera mysiga matställen i Miltenberg, men i Buchen var det rätt så dåligt med restauranger, även om vi hittade den enda, Reichsadler, som varken var överdyr eller typ pizza-kebab. Där åt vi vilt med svamp - jättegott. Gott regionalt öl (Diestelbräu) också. Droppstensgrottan i trakten är i varje fall värd ett besök. Ett konsertbesök med bl a Sibelius på svenska i Joseph-Martin-Kraus-salen ingick i vår lilla tripp. Fantastisk sångare, Peter Schöne, även om han gick i fällan när han uttalade skidspår (dikt) med t istället för d. (Sen hittade vi ett fint hotell, Jagd Hotel Rose, i Miltenberg, precis där gamla stan börjar (eller slutar, beroende varifrån man kommer) och fick syn på en välkommensskylt på svenska. Nyfikna som vi var, blev vi tvungna att kolla på dörren och där stod det ett svenskt namn. Maten verkade väldigt elegant (stjärnkrog), och tydligen är det här ett berömt gourmet-tempel. Far och son lagar maten och svenskfödda Kristina står för hotellet. Tror det, i alla fall, fast den ena restaurangen heter Kristinas Esszimmer. Några köttbullar eller så finns inte på menyn.)

Miltenberg kan rekommenderas. Det var fortfarande rätt så kallt och nästan inga turister, men när värmen kommer, kan det nog vara en härlig sommarstad, visserligen med en del turister, men säkert inte så det stör (andra turister). Edit: Förresten var hotell Prinz Carl i Buchen jättefint och frukosten mycket bra. En liten tant med hårknut och förkläde kom ut ur köket och undrade om vi ville ha äggröra, stekt ägg eller kokt ägg och om det skulle vara stekt fläsk till. F ö mycket gott fläsk och f ö samma tant som dagen innan sopade trottoaren framför ingången på ett sådant sätt att tankarna gick till Schwaben (som är berömt för sin veckosopning, som alla turas om med). Detta var dock Franken.

Dessutom såg jag meteoriten, som troligen slog ner i Österrike, med egna ögon på hemvägen. Den hade en lång grön "svans" och föll rätt sakta. Massor av folk i hela området strax norr om Alperna ringde polisen och var oroliga. Kul upplevelse i alla fall. Fast jag trodde att det var en "nödraket" som på något sätt föll ner igen i en båge.

torsdag 12 mars 2015

Om bostadsbrist



Det är ju väldigt kul att båda barnen ungefär samtidigt blir / blivit färdiga med sin utbildning och fått jobb. Sonen jobbar sedan tre dagar tillbaka som kock på ett äldreboende och lärde sig första dagen purera schnitzel, haha! Han trivs jättebra. Dottern ska lämna in sitt examensarbete snart, men hon har redan fått jobb i Köln och påstår att det är ganska svårt att hitta en lägenhet i miljonstaden. Hon sökte säkert över en vecka på nätet, åkte dit och tittade på fyra stycken en lördag och fick ett erbjudande om två av dem. Hon tog den första, en ganska modern etta centralt till moderat hyra med utsikt över domkyrkan. Förstahandskontrakt förstås. Som det var förr även i Sverige. (På bilden den tidigare hyresgästens säng framför panoramafönstret.) Edit: Det var ju meningen att påpeka att utsikten är över domkyrkan, men det glömde jag.

måndag 2 mars 2015

Om gamla svenska standardkök


Jag gillar de gamla köken från förr (hade själv sådan när jag bodde i Gbg) och tycker att de är jättefina. Rävjägarn skriver här om en renovering och jag kan inte heller tycka att det nya köket är så mycket bättre. Okej, genom att ta bort skafferi och städskåp blev det mer plats, men mat och städprylar måste man i alla fall förvara någonstans och jag skulle gärna vilja ha haft ett skafferi. Man skulle t ex i det här fallet ha kunnat fixa insidan av skåpen mera praktiskt och målat utsidan i en gladare färg. Visst gillar jag stora arbetsytor, men hur ofta är det fyra pers som lagar mat tillsammans?

Här kommer reklamfilmsnutten om hur det fina gamla köket blev modernt.


På tomatfronten en hel del grönt


Även här i Bayern så rekommenderas det inte att plantera tomater före mars månad p g a att ljuset är så dåligt att tomaterna blir gula och mesiga. Jaha, men vad gör man när de sår ur sig själva? De här tomaterna grodde redan före jul i den sista överlevande tomatbuskens kruka och när den dog, lät jag skotten fortsätta att växa. Vi har ju så bra ljus i söderfönstret, så när jag ändå fuskstartade med planteringen ett par dagar före mars månad, passade jag på att plantera om tomatplantorna i var sin egen kruka, förutom tre små pluttar som fick fortsätta att vara sambos. Lika bra att få det gjort. Jag gillar inte att plantera om, men det är ju enda sättet om man vill ha tomater.

Uppdaterat: Jaha, det gick inte ens tre veckor innan jag fick plantera om dem igen i stora krukor, som nu, 19 mars, för andra dagen står ute i eftermiddagssolen, eftersom de redan blommar. Ett bi har jag i alla fall sett. Hoppas det kommer fler och hälsar på mina tomater. När solen drar sig undan kommer tomaterna in igen.



fredag 27 februari 2015

Fraunhofer - teater och värdshus

Igår besökte var vi på en konsert och kabaré med Wiener Musik i Fraunhofers lilla teater. Ja, det var väl för min del litet bortkastat, för jag förstår inte mycket av den dialekten. Äkta bayrare hänger ju med rätt bra, men en aning utanför det "äkta" Bayern kan väl ett sånt program knappast locka folk, eftersom nordtyskar inte heller förstår språket.

Hur som helst vill jag tipsa om värdshuset, som ligger i Inne-München. Det är riktigt gammalt och mysigt och dit hittar inga turister, utan främst folk från de hippa kvarteren och teaterbesökarna. Säkrast kan det vara att reservera. Alla åldrar är representerade och maten är god, enkel, delvis ekologisk och rätt prisvärd, likaså ölet (prisvärt alltså för den här stan). Vi åt två långa hästkorvar med stark smak och därtill stekt potatis för 8,80. Och det blir man mätt på. Hade tyvärr ingen kamera med, men det var i alla fall rätt murrigt, alltså inget för min kamera.

Stark mysfaktor!

onsdag 11 februari 2015

Domkyrkan i Erfurt



Erfurt ligger knappast i skuggan av alperna, utan österöver. Det drog en iskall vind, fast termometern visade bara en aning under noll. När vi var där på en bussresa för två år sen fattade jag inte riktigt att det här är en riktigt stor stad, väldigt snygg och trevlig och välmående, när man tänker på hur DDR såg ut. F ö var slogs vi av att fotgängarna i centrum en lördagsmorgon såg så europeiska ut. Som i Göteborg för 30 år sen.


Tyvärr dålig kvalitet på bilden, men jag har aldrig sett en Jesusfigur i en träkista förut.

Vi såg fyra tiggare i Erfurts centrum, en inhemsk (gammal nergången) utanför domkyrkan och tre "vanliga" (yngre män).

Sen åkte vi till Leipzig. Till skillnad mot städerna i Thueringen ser Leipzig i Sachsen rätt asocial ut, klotter med "antirasistiska" slagord på snart sagt varenda vägg så högt man kan komma åt, flygande skräp på gatorna och fullt av slummigt utseende ungdomar. Som i delar av Berlin. Men vi åt en trevlig lunch på Café Puschkin. 


torsdag 22 januari 2015

Synagogan


Var på studiebesök på synagogan nyligen och åt därefter koscher på Einstein. Det var inte så mycket att fotografera, dels för att det var lite mörkt och kameran inte är så bra, och dels för att synagogan är så ny och modern (stora ytor). Men det var mycket fascinerande och ett alldeles för kort besök.


Det här är några bönemantlar och böcker vid ingången av synagogan.


Det här är en sten från den gamla synagogan, fattade jag det som. Den ligger i kapseln. 

Restaurangen Einstein är en köttrestaurang, d v s det serveras inga mjölkprodukter där. De gör reklam för att den är perfekt för mjölkallergiker. De blandade förrätterna var väldigt goda och bestod dels av typ turkiskt kryddade rätter och dels av några rätter från östeuropa. Gefillte Fisch ingick som smakprov och det var riktigt gott, men jag hade aldrig trott att det skulle vara en sorts fiskbulle. Sen var det något rödbetsaktigt och en äggsallad. Annars var det som sagt sånt man kan få runt medelhavet. Brödet var också jättegott.

Huvudrätten var en marinerad kycklingrätt med ris och grönsaker och smakade mest kinesiskt. Inte såå kul. Man kunde få apfelstrudel med sojamjölksås till om man ville. Tydligen var det gott, men jag hoppade över det, liksom kaffet, eftersom det ändå inte fanns riktig mjölk. Förutom vår grupp var det nästan bara män i restaurangen. Ska man vara fördomsfull och gissa på ungkarlar som inte orkar laga koscher själva?


 


onsdag 7 januari 2015

Preppen


Bryggeriet kallades Preppen (Pripps) när det byggdes om till pingstkyrka för ett antal år sen. Den här etiketten, av vilken man kan se att bryggeriet kallades Lidköpings Bayerska Bryggeri förr, återfinns i författaren Harry Martinsons etikettsamling. Såg händelsevis bilden i en bok och tyckte den var kul.